Vad händer?
Somliga av oss är gamla nog för att minnas begrepp som massmedia och det offentliga samtalet. Det var en tid då det givna samtalsämnet vid måndagsfikat på arbetsplatsen eller skolgården var den gångna helgens TV-program eller något man läst i Aftonbladet eller Expressen. Visst går det fortfarande att snacka om Mellon eller OS, men de gemensamma referenserna har blivit färre, när mediekonsumtionen digitaliserats och fragmentiserats och Aftonbladet eller Expressen inte längre innebär en pappersutgåva, utan snarare 35 sekunder på TikTok.
Det här får konsekvenser, något som den koreansk/tyske filosofen Byung-Chul Han försökt reda ut. Han menar att de stora berättelserna kring allt från politik och religion till vetenskap och filosofi har spätts ut till oigenkännlighet när världen och vi översvämmas av en uppsjö av algoritmstyrda datapunkter och individuella perspektiv. Vi är så fastnaglade i nuet att vi inte hinner dagdrömma eller berätta något. Lägerelden slocknar och när hela samhället tappar den gemensamma, sammanhållande berättelsen återstår bara det ensamma jagets inre tomhet, enligt Byung-Chul Han. Något som kan symboliseras av alla dessa selfies.
Jaha, vad gör åt det här då? Vad sägs om lugnare tempo, skärmfria stunder, nyfikna samtal med främlingar eller en och annan god bok?
Redaktionens kommentar:
Säg mig den trend som inte har en mottrend. Samtidigt som Byung-Chul Han deklarerar narrativets, dvs. berättelsens kris, rapporterar Wall Street Journal att företag söker ”storytellers” som aldrig förr, vilket bekräftas av LinkedIn, där jobbannonser med just ordet ”storyteller” förekommit 50 000 gånger det senaste året, vilket är en fördubbling på bara ett år.
Den här yrvakna efterfrågan sägs bero på att företag kämpar för att framstå så autentiska, mänskliga och pålitliga det bara går i en värld där vi alla, som Byung-Chul Han så riktig påpekar, dränks i AI-slops. En storyteller av kött och blod förväntas kunna bidra med att lägerelden återigen sprakar och skenet speglar sig i företagens varumärken.
