Vad händer?
Om 2025 var ett år i världspolitiken då många experter i det längsta vägrade att inse att de centrala värderingar som vi i decennier tagit för självklara (i vår del av världen), som demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen, jämställdhet och jämlikhet är allvarligt hotade, så ser 2026 ut att bli uppvaknandets år. Två statsmän går i spetsen för detta uppvaknande – Finlands president Alexander Stubb och Kanades premiärminister Mark Carney. Stubb var först när han redan för ett par år sedan myntade begreppet ”värdebaserad realism” som han själv beskriver som ”att vi håller fast vid våra demokratiska värden, samtidigt som vi respekterar andras intressen och kompromissar för att få saker gjorda.” I praktiken innebär det att kliva ned från våra höga, om än demokratiska, hästar, se världen som den är och göra affärer och sluta överenskommelser även med auktoritära eller semiauktoritära stater, som vi egentligen avskyr.
Carney var inne på samma linje i sitt hyllade tal vid världsekonomiskt forum i Davos i januari. Han utgår från Stubbs värdebaserade realism och ser den som ett utrikespolitiskt tillvägagångssätt för mellanstater (som Finland och Kanada, men även Sverige) att tillsammans bli starkare och därmed kunna hantera de tre stormakterna USA, Kina och Ryssland, som alla numera endast verkar respektera den starkes rätt.
Den lite vemodiga slutsatsen blir att visionerna och de goda föresatsernas tid verkar vara förbi. Det som återstår är en, om inte brutal, så åtminstone obekväm anpassning till världen som den ser ut i dag. Om strategin fungerar och om dessa mellanstater i så fall kan påverka utvecklingen i mindre auktoritär inriktning, återstår att se.
Redaktionens kommentar:
I mellanstaten Sverige råder än så länge viss begreppsförvirring. Varken regeringen eller Socialdemokraterna har inte riktigt hängt med i de utrikespolitiska svängarna. De förstnämnda försökte länge hävda att man hade läget under kontroll och berömde sig om att ha is i magen, för att till sist inse att det hjälper föga. De sistnämnda har haft fullt sjå med att bearbeta och internt förankra att vi numera är ett NATO-land bland alla andra, för till sist inse att även det hjälper föga. Vilse i pannkakan är nog en bra sammanfattning
