Vad händer?
Inte alla skulle hålla med om att det är dags att säga farväl till Schengen, som för övrigt 40-årsjubilerar i år. För i juni 1985 enades Belgien, Frankrike, Tyskland (dåvarande Västtyskland) Luxemburg och Nederländerna om att tillåta fri rörlighet utan gränskontroller mellan de olika länderna. Sedan dess har antalet medverkande länder stadigt vuxit och är numera 29 stycken.
Fördelarna är uppenbara. Tack vare samarbetet kan över 400 miljoner människor röra sig fritt mellan dessa länder, utan att behöva visa id-kort eller pass. Ytterligare 500 miljoner turister kan varje år resa in i något av länderna och sedan fortsätta vidare, också utan passkrångel. Vidare har Schengenavtalet uppmuntrat till ökat samarbete mellan alla medlemsstater inom områdena säkerhet och brottsbekämpning. Informationsutbyte och gemensamma insatser för att bekämpa brottslighet och terrorism leder också till att Schengenområdet blir en säkrare plats för både invånare och besökare. Dessutom har Schengenavtalet gjort det lättare för företag att verka över gränserna, vilket innebär ökad handel och ekonomisk tillväxt.
Men det finns en baksida, som stavas migration, terror och politisk splittring. För trots ovan nämnda samarbete kring brottsbekämpning och terror, och att EU:s egen gränspolis Frontex får allt större betydelse och fler poliser, så är många länder missnöjda (eller speciellt de mer högerlutande delarna av valmanskåren). Hittills 10 länder, varav Sverige är ett, har tagit saken i egna händer och infört olika former av gränskontroller som slår mot avtalets grundtanke.
Redaktionens kommentar:
Schengenområdet står inför en minst sagt kinkig balansgång mellan att upprätthålla fri rörlighet och i görligaste mån garantera medlemsländernas säkerhet, samtidigt som vissa länder, nu senast Tyskland, går till val på tuffare tag mot migranter och att stänga gränser, vilket grannländerna är måttligt förtjusta i.
Så frågan som måste ställas är när ett samarbete upphör att vara ett samarbete, hur vällovligt det än må vara?
