Vad händer?
Ingen kan väl med bästa vilja i världen säga att nedrustning är på modet för tillfället. Det geopolitiska läget pekar tvärtom åt ett helt annat håll – massiv upprustning. Exakt hur mycket vi i Sverige som nyblivna NATO-medlemmar förväntas lägga på vårt försvar lär klarna vid toppmötet i juni, men en rimlig gissningar är någonstans mellan 3,5% och 5% av BNP.
Trots den orkanartade motvinden pågår det ändå nedrustningsaktiviteter på olika ställen i världen, som i Stockholm, Genève , Wien, New York (FN), Bryssel (EU) och Tokyo. Det mediala genomslaget är dock ytterst blygsamt och ofta handlar det antingen om akademiska seminarier eller internationella konferenser i FN:s eller någon annan organisations regi. De som berörs, främst de tre sörsta geopolitiska aktörerna USA, Ryssland och Kina, men även övriga kärnvapenmakter, deltar sällan eller aldrig.
Redaktionens kommentar:
Det är sorgligt att nedrustning, visserligen av förståeliga skäl, är så ointressant i dessa dagar, för behovet av både kunskaper och regleringar är akut när framför allt den tekniska utvecklingen gör att krigets verklighet förändras så extremt snabbt och omfattar i dag en mängd olika militära former, förutom konventionell krigföring. Somliga är väl etablerade som hybrid- cyber- informations- och ekonomisk krigföring, samt numera även drönarkrigföring. Andra än så länge relativt ovanliga som mördarrobotar och andra AI-baserade vapensystem. I samtliga fall skulle någon form av regelbaserade överenskommelser, typ FN-stadgan eller Genèvekonventionerna tjäna alla parter, inte minst civilbefolkningen, men intresset verkar för tillfället mycket begränsat.
