Vad händer?
Sällan har Europa, och då i EU:s skepnad, stått inför sådana utmaningar som inför det kommande EU-parlamentsvalet i juni nästa år. Vad sägs om följande digra lista:
- Hur går det med fortsatt stöd till Ukraina?
- Hur ska EU kunna balansera mellan USA och Kina?
- Hur ska EU svara på USA:s till grön omställning kamouflerade protektionism (Inflation Reduction Act), utan att bli lika protektionistiska?
- Hur ska EU (och då särskilt Tyskland) minska sitt ekonomiska beroende av Kina, för att inte upprepa det misstag man gjorde med Ryssland?
- Hur skyddar sig EU mot alla ryska hybridattacker från nättroll och påverkanskampanjer, över traditionellt industrispionage till cyklande immigranter vid den finska gränsen och sönderslitna undervattenskablar?
- Hur hittar EU ett fungerande förhållningssätt till det som numera kallas för den globala södern och som är brokig samling länder, där den gemensamma nämnaren verkar vara en misstänksamhet mot allt vad väst står för, inklusive demokrati och rättsstatsprinciperna?
- Hur ska EU dämpa den polarisering som finns såväl inom som mellan medlemsländerna?
- Hur klarar EU av att reformera sig inför en kommande utvidgning till åtminstone 30, kanske 35 länder? Här lär det behövas att medlemsländerna accepterar såväl inskränkt vetorätt som att sorteras in i A- och B-lag (där Sverige tillhör B-laget).
- Hur går det med EU:s gröna omställning, när pengarna tryter och oenigheten blir allt större?
- Hur ska EU förklara för medborgarna fördelarna med unionen när så många aktörer ägnar sig åt att ständigt påminna om de verkliga eller upplevda nackdelarna?
Det udda i sammanhanget är att de flesta som är skeptiska till EU tycks ta för givet att alla fördelar skulle bli kvar även om vi t.ex. skulle lämna unionen. Några som har prövat den vägen är onekligen britterna. Där är man numera överens om att Brexit var en katastrof. Andelen som tycker att det var rätt att lämna unionen är nu nere i 9 procent. Dessutom har den invandring som många brexitörer trodde sig stoppa i och med utträdet i själva verket ökat dramatiskt. År 2019 låg nettoinvandringen från länder utanför EU på närmare 180 000 per år, i fjol hade den stigit till över 700 000.
Redaktionens kommentar:
Det finns många orsaker till den utbredda pessimismen kring Europa och varför så många är besvikna. En dansk journalist har gjort en roadtrip genom olika länder och intervjuat allt från vanligt folk till politiker och författare. Hans bild är att klyftan mellan Östeuropa och Västeuropa är en viktig förklaring. En annan att det enda Europa har är sin historia. I övrigt är ”alla prylar vi köper tillverkade i Kina, kläderna i Indien eller Bangladesh, och våra drömmar kommer från Hollywood”.