Vad händer?
Om böckerna om Kina speglar eftertanke och långsiktighet så är det tvärtom när det gäller att förstå världen efter pandemin. Här blir det rena spekulationer, enligt Doris Days motto Que sera,sera, vilket ändå kan vara värt att lägga lite tid på. Det finns två olika synssätt. Antingen tror man att det mesta återgår till det som var normalt förut. Sociologen Nicholas Christakis t.ex, som har ett historiskt perspektiv i sin bok ”Apollo’s Arrow”, konstaterar att när en pandemi väl är under kontroll så brukar folk sluta upp att leta efter livets mening, ta tag i vardagen och ge sig ut och festa. Den amerikanske programledaren Fareed Zakaria skriver i sin bok ”Ten Lessons for a Post-Pandemic World” att städer inte kommer att tyna bort, eftersom stadslivet är för givande; att globaliseringen inte är död, för den är för värdefull och att experter fortsatt har sin givna plats, så länge de även lyssnar på icke-experter.
Det andra synsättet är mer alarmistisk, som John Micklethwait och Adrian Woolridge’s ”The Wake-Up Call” som fokuserar på de tillkortakommanden pandemin har avslöjat och hur det långsiktigt kommer att påverka västvärldens demokratier. Den brittiska vänsterekonomen Grace Blakeley är inne på samma spår, men tar ut svängarna lite mer, vilket om inte annat framgår av titeln: “The Corona Crash, How the Pandemic Will Change Capitalism”.
Redaktionens kommentar:
Det är relativt jämt bland författarna mellan postpandemioptimisterna och pessimisterna, med möjligen en liten övervikt för de sistnämnda. Men även optimisterna medger att världen inte blir sig lik när det gäller distansarbete, resande, kultur, osv. Vad däremot ytterst få uppehåller sig vid är den möjlighet att det inte blir någon ”post” över huvud taget utan att pandemin är något vi kommer att få vänja oss vid permanent, genom mutationer av gamla i kombination av helt nya virus
