Vad händer?
Det ena räddningspaketet efter det andra avlöser varandra i pandemins fotspår. De är säkert nödvändiga och introduceras med de bästa avsikter. Ett exempel är EU:s största stimulanspaket hittills, Next Generation EU på 7500 miljarder kronor, som lanserades i somras. Paketet ska reparera de akuta ekonomiska och sociala skadorna till följd av pandemin, men samtidigt göra EU mer miljövänligt, digitalt, resilient och bättre anpassat till nuvarande och kommande utmaningar. Utmärkta föresatser, men alla vet att det kommer att bli ett antal oönskade konsekvenser, vilket inte minst räddningspaketen efter finanskrisen 2008 visat. Att varje amerikan förlorade ungefär 600 000 kronor i livsinkomst på den krisen är bekymmersamt i sig, men ännu mer oroväckande är att dessa förluster fördelades så ojämnt. De rikaste 5 procenten återhämtade sig snabbt och har fortsatt att skapa sig en förmögenhet, medan de fattigaste 20 procenten fortfarande inte är ikapp. Det skapade en bitterhet som har varit en perfekt grogrund för populism.
I det svenska perspektivet konstaterade Andreas Cervenka i DI redan för snart ett år sedan att det är ”livsfarlig att vräka pengar över landets hasardspelare”, med vilka han avsåg de företag som tagit för stora risker i sitt företagande och nu sökte om statligt stöd i olika former för att överleva.
Redaktionens kommentar
Räddningspaket går inte att undvika. Utmaningen är att få till dem kloka och proportionerliga, vilket naturligtvis är näst intill ogörligt, när löntagare, näringsidkare och inte minst oppositionspolitiker kräver beslutsamhet och handlingskraft, helst i går. Återstår att därefter försöka hantera och reparera de långsiktigt oönskade konsekvenserna av dessa paket så fort och så bra som bara möjligt.
