Vad händer?
Europa och EU efter pandemin är ett minst lika laddat och komplicerat ämne som grön omställning. Å ena sidan finns det en uppsjö av välskrivna och oftast mycket optimistiska rapporter, från t.ex. Europaparlamentet, CEPS, Carnegie och Sieps, som stakar ut en önskvärd men kanske inte så realistisk möjlig framtid. Här talas om ett närmare samarbete kring hälsofrågor, att framtidssäkra (ovisst vad som menas) utbildning, återuppliva industrin och använda nätuppkoppling för att stärka solidaritet. Å andra sidan har vi den realpolitiska verkligheten som så tydligt uppenbaras i bl.a. Rolf Gustavsson krönikor i SvD. Hur Italiens premiärminister måste stöttas för att rädda landet kvar i EU, medan Nederländernas motsvarighet måste vara tuff, på gränsen till oförskämd, för att klara av sitt kommande val, alltmedan Polens och Ungerns statschefer gör likartade utspel, också mest för hemmabruk.
Redaktionens kommentar
Inga nyheter här med andra ord. Problemet är bara att denna, under decennier, omhuldade och nationellt inriktade förhalningsstrategi passar allt sämre i en verklighet som kräver snabbare och mer samordnade beslut, något som pandemin har visat. Så tipping point handlar om huruvida EU kommer att skaffa sig förmågan att börja agera som en samlad världsspelare när det t.ex. gäller klimatkrisen, 5G-utbyggnad, relationen till Kina respektive USA, eller konflikterna i närområdet från Syrien och Libyen till Belarus? Alternativet lär bli ett allt mindre relevant EU, där Brexit kanske inte blir ett undantag.
