Vad händer?
Sommaren 2026 bjöd åter på intensiva värmeböljor över stora delar av Europa, och flera länder vid Medelhavet noterade nya regionala rekord. Bakom rubrikerna om enskild hetta ligger en mer oroande långsiktig signal. Enligt satellitmätningar från det NASA-ledda projektet CERES har jordens så kallade energiobalans, det vill säga skillnaden mellan den solenergi planeten tar emot och den värme den lyckas stråla ut igen, mer än fördubblats sedan år 2000 och fortsätter att växa. Forskare menar att denna obalans är den grundläggande orsaken till klimatförändringarna, och att den nu ökar snabbare än vad även de mest avancerade klimatmodellerna klarar av att förklara. Europa värms dessutom dubbelt så fort som resten av världen, enligt satellitprogrammet Copernicus, vilket gör kontinenten till något av klimatförändringens frontlinje.
Klimatskeptiker hävdar att sommarens värmeböljor är helt normala variationer snarare än ett resultat av mänsklig påverkan, och att billig energi från kol, olja och gas fortfarande är den snabbaste vägen till ett samhälle rikt nog att klara vilket väder som än kommer. Klimatoptimister och den vetenskapliga mittfåran å andra sidan oroas för uppvärmningen, men skiljer sig åt i hur den bäst hanteras. Merparten av forskarvärlden pekar på att uppemot 99 procent av granskad klimatforskning är överens om att människan är huvudorsaken. EU:s egen miljöbyrå konstaterar samtidigt att utsläppen inom unionen minskat med 37 procent sedan 1990, vilket bevisar att omställningen faktiskt fungerar utan att stoppa tillväxten. Optimisterna menar därför att svaret inte är att välja mellan begränsande klimatpolitik eller välstånd, utan att satsa på ny teknik, förnybar energi och kärnkraft för att klara båda delarna samtidigt. Samtidigt syns en tydlig trend, att skeptikerna blir färre. En australiensisk studie visar att mellan 2009 och 2019 sjönk klimatskepsisen bland de mest konservativa väljarna och nedgången hängde ihop med hur varmt föregående år faktiskt hade varit.
Redaktionens kommentar:
I Sverige visar SOM-institutets senaste mätning att klimatfrågan aldrig varit mer polariserad inför ett val, med omkring 65 procent av vänsterväljarna mycket oroade, jämfört med under 30 procent på högerkanten, en klyfta som vuxit över tid. Den polariseringen syntes med all önskvärd tydlighet i den nyligen genomförda klimatmarschen där tiotusentals krävde en mer offensiv klimatpolitik. Arrangörerna hävdade att protesten var opolitisk, men det blev ändå en vänsterprofil på många plakat.
