Vad händer?
För någon som vuxit upp med en politiksyn som präglats av sådana värdeord som framtidstro, jämställdhet, rättvisa och inte minst liberalism (numera uppenbarligen ett begrepp i vanrykte), framstår dagens politiska landskap som synnerligen svårnavigerat. Då är det en lättnad att kunna ta hjälp av folk som har läget helt under kontroll, som Timothy Snyder och Lars Fr H Svendsen.
Snyder, amerikansk historieprofessor, numera verksam i Kanada, introducerade begreppet sadistisk populism 2018 i sin bok ”The Road to Unfreedom”. Där skriver han, med Trumps USA som exempel, att den sadistiska populismen inte handlar om att fördela resurser, som vanlig politik, utan om att fördela olika grader av smärta och förödmjukelse och ge andra tillåtelse att njuta av de drabbades lidande. Den amerikanska drömmen blir med andra ord den amerikanska mardrömmen – men inte för mig. När den sadistiska populismen fungerar som det är tänkt så är majoriteten av väljarna nöjda med hur det står till i landet och kräver inte att politikerna ska investera resurser i t.ex. infrastruktur eller bostadsbyggande, eftersom mina vägar visserligen är dåliga, men dina är ännu värre och jag är fångad i min sociala klass, men du är fångad i ett getto
Svendsen, norsk professor i filosofi, utvecklar Snyders sadistiska populism till sadistisk konservatism, också med Trumps USA som exempel. Han skrev tidigare i år i en artikel i SvD att ” sadokonservatismen förenar nationella symboler och traditionsretorik med en aktiv vilja att förödmjuka, exkludera och straffa. Det konservativa språket behålls, men funktionen byts ut. Resultatet är en politisk hybrid: konservativ i självbeskrivning, men sadistisk i praxis och intention. Det är inte en rörelse som vill bevara en ordning, utan en som finner tillfredsställelse i att visa vem som kan förstöra den – och vem som måste bära kostnaderna.”
Sadistisk konservatism, som går ett steg länge an den sadistiska populismen, vill inte bara ha lydnad, utan fruktan, inte bara ordning, utan underkastelse. Återstår att se hur länge väljarna är nöjda med att andra har det värre. Forskning pekar på att när kostnaden för bestraffningen blir alltför hög tenderar människor att tröttna. Frågan är bara hur snabbt.
Redaktionens kommentar:
Sadistisk populism är på intet sätt en okänt fenomen i Sverige och övriga Norden. Redan för tio år sedan skrev Bengt Lindroth en bok i ämnet med den talande titeln ”Väljarnas hämnd”, där han konstaterade att de nordiska länderna inte bara var kända för sina välfungerande välfärdssamhällen utan också som ett paradis för populistpartier, som Dansk folkeparti, Fremskrittspartiet, Sannfinländarna samt naturligtvis Sverigedemokraterna (som på den tiden ännu inte nått dagens maktposition). Lindroth beskriver hur dessa partiers kulturkamp, oreserverade migrationskritik samt nationalistiska och i viss mån religiösa övertoner fångade upp många väljares ilska över upplevda orättvisor och hämndbegär mot ”eliten”, något som de etablerade partierna inte kunde hantera, vilket till stor del gäller även idag.
