Vad händer?
På pappret ser det lovande ut för jämställdheten år 2030. EU:s löneöppenhet och nya våldsdirektiv har hunnit slå igenom (ska ha implementerats senast 2026, respektive 2027). Till 2030 är lönekartläggningar och åtgärdsplaner normaliserade, åtminstone i större bolag, för att hantera oförklarliga löneskillnader och samma år ser vi mer harmoniserade rutiner och fler digitala beviskedjor i rättsprocesser om cybervåld, tvångsäktenskap och könsstympning. Och i politiken ökar kvinnors andel i parlament och regeringar, för att nämna några troliga framgångar.
Ändå skaver det. Kvinnor kommer även år 2030 att göra merparten av det obetalda hem- och omsorgsarbetet och deras pensioner kommer fortsatt att vara betydligt lägre än männens. Vad som skaver ännu mer är att synen på jämställdhet håller på att polariseras (som så mycket annat). Unga kvinnor har blivit tydligt mer egalitära, medan unga män rör sig delvis åt motsatt håll. För att inte tala om att jämställdhet i alla dess perspektiv, inklusive abort, blivit ett skällsord i Trumps USA. Återstår att se hur det ser ut efter det amerikanska valet 2028 (om vilket det som bekant råder total ovisshet)
Redaktionens kommentar:
Den avgörande jämställdhetsfrågan tycks vara vad som händer med män och manlighet fram till 2030. I dagsläget verkar det mest vara synd om männen som förlorat fotfäste i livet och längtar tillbaka till när män fick vara män, åtminstone om man får tro Ebba Busch och SVT. Frågan är på vilket sätt dessa stora, starka karlar gynnar ett samhälle där män och kvinnor är jämställda? Risken är väl snarare att i männens nostalgitripp ingår att bejaka en traditionell bild där mannen är familjens naturliga överhuvud och kvinnans plats är i hemmet.
