Vad händer?
När detta skrives pågår Rikskonferensen Folk och Försvar för fullt i Sälen. Alla är där, från statsministern och oppositionsledaren till ÖB, Rikspolischef och näringslivets toppar för att bland annat diskutera hoten mot den regelbaserade världsordningen, NATO, det svenska försvaret i en ny tid, Europas säkerhet och mycket mer. Alla viktiga frågor, väl värda att diskuteras, men på något sätt också en spegling av en tid som varit. För samtidigt ligger det beslagtagna fartyget Eagle S för ankar (det enda man har kvar) i finska viken, Ukraina skickar iväg 30 000 drönare varje månad mot ryska mål och Meta slutar att faktagranska inläggen på Facebook och Instagram i ett försök att ställa in sig hos den tillträdande amerikanske presidenten. Att uppmärksamma, analysera och agera på dessa och många liknande omvärldssignaler – det är vad som numera krävs för militär kompetens. För gränsen mellan krig och fred blir allt suddigare när aktörer snarare använder sig av hybrida hot än militärt våld. Till dessa hybridhot hör påverkansoperationer (läs trollfabriker) och cyberkrigföring (läs dataintrång), men också sabotage (läs att avsiktligt eller oavsiktligt förstöra kablar i Östersjön,) och även politiska och diplomatiska påtryckningar (läs immigrantvåg mot finska gränsen) samt kriminell verksamhet (läs Iran som använder svenska, kriminella gäng för att spränga judiska mål).
I den här verkligheten behövs inte bara militär kompetens, utan minst lika viktigt är medborgerlig kompetens – att vi alla tar ansvar för att vara uppmärksamma, för att inte säga misstänksamma och inte okritiska svälja vad som helst på nätet eller i verkligheten.
Redaktionens kommentar:
Och så var det där med drönarna. I ett reportage i DN som visserligen är något år gammal, konstateras att medan Ukraina framgångsrikt vräker i väg sina minst 30 000 drönare varje månad så kan det svenska försvaret bara totalt mobilisera något hundratal. Det blir säkert betydligt flera med tiden, men det är tänkesättet som är problematiskt. I Ukraina agerar man blixtsnabbt med det man har, som oftast är civila drönare som någon privatperson fixat till. I Sverige lyder en liten drönare (åtminstone när artikeln skrevs) under samma militära luftfartsregler som ett Jas-plan. Att SAAB har hemliga projekt tillsammans Försvarsmakten kring drönare som flyger i svärmar är i och för sig trösterikt, men förtar knappast känslan av för lite och för sent. Bekymrad, någon?
